En vandring Ekeby runt i mitten av 50-talet

Av Eva Österlund, född Danielsson (Favorit i repris från Ekebyposten, april 1993)

I mitten av oktober 1950 vinglade ett flyttlass fram längs vägarna från Höganäs i Skåne med Ekeby bruk som mål. Pappa hade fått anställning på fabriken. Mamma och två veckor gamla jag följde givetvis glatt med. Ekeby var på den tiden helt centrerat kring bruket, fabriken gav många arbetstillfällen, jordbruket med åkrar, skog och mjölkkor. Alla bostäder var tjänstebostäder, som ägdes och sköttes om av firman. Vår benämndes TB 13 - tjänstebostad 13. Den var alldeles nybyggd när vi flyttade in och varje lägenhet innehöll tre rum och kök, det senare utrustat med kylskåp och vedspis. Till fyrfamiljshuset hörde små täppor i trädgården där vi odlade tomater, gurkor, hallon och en mängd andra spännande grödor. Det var ljuvligt att äta solvarma, doftande tomater i växthuset. Vår TB 13 finns fortfarande kvar. Det är det första av tre likadana tvåvånings trähus, numera omålat sedan några år tillbaka. (Red's anmärkning: nu upprustat, innersta huset tv på Torshavnsgatan.)


uppsala ekeby

För att förhindra att jag börjar fördjupa mig i min barnkammare, tar vi ett rejält skutt och närmar oss Ekeby från Karlsrogatan. Ekeby låg då långt utanför staden, med öppna fält mellan och en järnväg som förband Ekeby med resten av världen. Givetvis hade vi den slingriga grusvägen också. Den första anhalten på vänster sida, sedan man passerat järnvägsövergången, var stationen, där ofta mäktiga, frustande ånglok inväntade avfärdsignal från stinsen. Stins var länge mitt drömyrke, i viss konkurrens med lokförare. Ekeby ståtade då med egen postadress - Ekebybruk.


station ekebybruk
Stationsbyggnaden, Ekeby Bruk

På andra sidan grusvägen, mitt emot stationen, låg kiosken där snälla tant Anna-Lisa sålde snask och lite frukt. Apropå "tant" titulerades alla personer som uppnått den aktningsvärda åldern av ca 15 år "tant" respektive "farbror" av alla barn. Neg och bockade gjorde vi också. Tant Anna-Lisa och hennes man farbror nisse var för övrigt några av de första i Ekeby, som skaffade nymodigheten TV. Jag brukade få lov att titta på de attraktiva barnprogrammen "Andy Pandy" och "Felindaskolan" hos dem. Varken stationen eller kiosken finns kvar idag. På den senare platsen ligger ett nytt tvåfamiljs trähus bakom ett vitt staket. (Red's anmärkning: Del av Samfälligheten Krukan på Vänortsgatan.)

Nu mot fabriken - utan den skulle ju inget av det andra funnits. Fabriken var ofattbart stor med ett oändligt antal gångar, dörrar, hallar, maskiner, brännugnar och givetvis lera i mängd. Alla pappor arbetade på fabriken, samt en del mammor. Ibland på söndagarna fick jag följa med mamma dit. Hade jag riktig tur, kunde det till och med vankas en stund vid drejskivan. Alsterna blev väl inte alltför imponerande, men roligt var det.

Disponentvillan tilldrog sig inte något större intresse från mig, möjligen i viss mån de två strävhåriga vorsteh-hundar som sprang i trädgården. Av största intresse var däremot ladugården med alla snälla mjölkkor, ivrigt slickande kalvar och ardennern Grålle. Ladugårdsskötarens son Mats var "i passande ålder" och med hans fars goda minne hängav vi oss åt kovallande och pysslande med de söta kalvarna. Korna betade dagligen på de stora fälten på andra sidan järnvägen, ungefär där dagens odlingslotter ligger. Korna producerade mjölk - inte helt ovanligt hos dylika varelser. Den togs om hand av tant Ebba, som fyllde den i Ekebybornas rostfria mjölkflaskor med skramlande namnbrickor. All mjölk drack inte Ekebyborna upp själva, utan en del ställdes på mjölkpallen utanför disponentvillans staket, i stora mjölkflaskor.

Väl uppe vid mjölkpallen fortsätter vi till vänster mellan ladugård och vagnslider. Förbi några bostadshus - vägen som leder upp mot vårt TB 13 - förbi tjänstemannamässen. Då kommer vi till Ekebys eminenta badställe: branddammen. Den hade en djupare och en grundare del. Hyfsat rent vatten, gräsmattor och omklädningshytt. Dit drogs alla mammor och barn under soliga sommardagar. (Red's anmärkning: Där är nu Brf Basarbos NÖ del.).

Ett 50-tal meter längre bort mot skogen, där Flogstavägen nu drar fram, ordnades med midsommarfirande varje år. Hela Ekeby deltog i klädning och resning av stången, lekar och dans kring densamma. Farbror Nisse spelade dragspel och tant Anna-Lisa bistod med godispåsar från kiosken till alla barn, som också trakterades med åktur i lövad skrinda. Midsommarafton var en sådan där härlig dag, som kunnat få räcka hur länge som helst.

Det kändes bra att vara barn i femtitalets Ekeby. Miljön var trygg - alla hade tid för varandra - och då och då bjöds på roligheter i form av jul- och midsommarfirande. Något om jag tycker mig finna är precis samma i dagens Ekeby. Det är lätt att få kontakt med sina grannar och barnen har en fin miljö att leka i. Positivt är också att fabriken fortsätter att leva. Jag gympar ofta med Friskis & Svettis i den forna presshallen - pappas gamla domäner.

Historia sid 2 >>